6 weeks, 1 days, 2h, 47 min and counting
Nu börjar det verkligen närma sig, kanske beställs till och med biljetter ikväll. Point of no return kan med andra ord infinna sig när som helst. Jag måste erkänna att jag senaste månaderna inte varit så supertaggad som jag igentligen kanske borde. Troliga pga så mycket annat har fyllt mitt huvud under våren. MEN nu blir jag bara mer och mer taggad för varje dag, nästan varje timma som går i takt med att jag räknar ner till avresan. Känns som att man i framtiden kommer att dela upp sitt liv i tre faser, innan usa resan, under usa resan samt efter usa resan. Visst har ens liv haft betydelsefulla och livagörande perioder tidigare men i just detta nu så känns det endå som att ens liv kommer att delas upp i dessa tre faser.
Jag har som alltid intalat mig själv att jag är en person som gör saker och i viss utsträcknig stämmer det nog. Har endå, nu låter ju det här lite egocentriskt, varit med om en del saker som många personer säkert drömt om att göra och skulle kunna leva under många många år. MEN för mig själv har jag aldrig varit nöjd för att jag aldrig tagit mig för å släppt taget om tryggheten i sverige och gett mig ut i världen. Det har snart gått 4 år sedan gymnasiet och jag trodde verkligen då som 19 åring att jag vid 23 års ålder skulle ha hunnit se så mycket mer av moder jord än vad jag verkligen har. Har alltid varit saker som kommit i vägen har jag inbillat mig men det är nog mest ursäkter som jag sagt till folk men igentligen rikat till mig själv undermedvetet. men nu så i helvete ska jag äntligen ta mig iväg.
Frågan är ju nu ifall jag någon sin vill komma hem? Kanske stannar som en illigal invandare och klipper George Cloneys gräsmatta om ett halvår. En del av mig hoppas verkligen detta. Måste bara ta å lära mig spanska så jag kan kommunisera med mina framtida arbetskamrater.
Till mina medresenäer har jag följade 2 tillkännagivanden..
1. Har ringt polisen idag och man kan fara dit och kontrollera så att ens chip i passet fungerar. Vilket alla rekomenderas att göra ifall ni är osäkra.
2. Glöm inte att kolla upp med reseförsäkringar. Även om man har hemförsäkring så räcker den kanske bara i 2 veckor max en månad och täcker inte allt man kan råka ut för.
/// Jean Pierre out!
Jag har som alltid intalat mig själv att jag är en person som gör saker och i viss utsträcknig stämmer det nog. Har endå, nu låter ju det här lite egocentriskt, varit med om en del saker som många personer säkert drömt om att göra och skulle kunna leva under många många år. MEN för mig själv har jag aldrig varit nöjd för att jag aldrig tagit mig för å släppt taget om tryggheten i sverige och gett mig ut i världen. Det har snart gått 4 år sedan gymnasiet och jag trodde verkligen då som 19 åring att jag vid 23 års ålder skulle ha hunnit se så mycket mer av moder jord än vad jag verkligen har. Har alltid varit saker som kommit i vägen har jag inbillat mig men det är nog mest ursäkter som jag sagt till folk men igentligen rikat till mig själv undermedvetet. men nu så i helvete ska jag äntligen ta mig iväg.
Frågan är ju nu ifall jag någon sin vill komma hem? Kanske stannar som en illigal invandare och klipper George Cloneys gräsmatta om ett halvår. En del av mig hoppas verkligen detta. Måste bara ta å lära mig spanska så jag kan kommunisera med mina framtida arbetskamrater.
Till mina medresenäer har jag följade 2 tillkännagivanden..
1. Har ringt polisen idag och man kan fara dit och kontrollera så att ens chip i passet fungerar. Vilket alla rekomenderas att göra ifall ni är osäkra.
2. Glöm inte att kolla upp med reseförsäkringar. Även om man har hemförsäkring så räcker den kanske bara i 2 veckor max en månad och täcker inte allt man kan råka ut för.
/// Jean Pierre out!
Kommentarer
Trackback
