Grand Canyon, lite mer detaljerat (en vecka sedan)

Vi kom fram vid 12-13 nån gång, vi hittade snabbt till informationen där vi kunde få "permits" för att campa där nere. Vi frågade lite osäkert vilken "trail" vi skulle ta, Rangern i luckan visade oss en karta och tyckte vi skulle gå ner till ett ställe som hette Bright Angel Camp. Det låg längst ner i botten bredvid Colorado River, så det tyckte vi var lockande och det verkade inte så jätte långt bara 15km ungefär.
Eftersom rangern hade gett oss rådet att inte gå ner för än vid 4pm, och vi tyckte det verkade vettigt att lyssna på killen som jobbar med detta, samt att han berättade om en försvunnen kille vars kropp de precis hade hittat.
Så vi åt en stor middag drog med lite trailmix och sånt och väntade på att börja gå.

Sluttningen var väldigt brant och stigen slingrade sig ner, vi hade valt den lite lättare stigen med vatten längs vägen. Allt som allt så gick allt bra, vi tog ganska lång tid på oss eftersom vi ville fota och kolla på allt. Efter kanske 5h så kom vi ner till mellanlandningen som hette Indian Garden, Det var nu mörkt (typ så mörkt som det blir i december fast utan snö), vi var trötta och nu var det 7-8km kvar och inga vatten ställen. Vi tyckte det kändes hyfsat jobbigt, så vi tänkte sova i Indian Garden, men det var fullt. Så det var bara att bita ihop och fortsätta. Att gå i mörkret var inte så jobbigt egentligen, det som var jobbigt var att det fortfarande var 30grader varmt och kvavt som tusan. Och känslan av att det är svart på ena sidan och en hög bergsvägg på andra sidan var lite läskigt. vi hade ingen aning om hur högt det var.

Efter att vi gått i typ 3 timmar så delar sig vägen och vi börjar bli osäkra på att vi går på rätt väg.  Och efter ett tag så kände vi oss hungriga och extremt trötta, så vi gjorde det enda vettiga, vi stannade och åt. Kalla konserver är inte gott även fast man är hungrig som fan. Ibland blir det så att man knappt orkar äta av utmattning. Det var nästan så i det här fallet. Inte bra alls, dock fick vi i oss konserverna och fick oss mer energi att gå sista biten.
Men efter ett par timmar så kom vi fram till en bro och allt kändes lugnt igen. Men det var ett tag där vi kändes oss mindre lustiga.

Vi slog upp tältet i mörkret och fyllde på vårt vatten, man var även tvungen att låsa in mat och plastförpackningar i metallboxar så att inte de aggresiva ekorrarna skulle komma åt det under natten då man ligger och sover. Tydligen så äter dom sig igenom ryggsäckarna och tältduken i jakt på mat. Den extrema värmen i tältet gjorde det inte lätt att sova för fem öre. Man fick ligga med handuken och torka av sig all svett som rinner som vatten från ansiktet och blöter ner sovsäcken och liggunderlaget. En mycket oangenäm upplevelse.
Efter att vi sovit runt 3h timmar kanske så skulle vi börja våran vandring upp igen, så vi packar ihop våra tillhörigheter och i en för varje minut stigande hetta.

Men synen som möter oss när vi efter bara ca 1 km vandring når Colorado river och första gången ser denna upplyst av den stigande solen var värd all slit vi utstått under natten och all den pina som skulle komma efteråt. Man bokstavligen tappar hakan över den enorma skönhet som bara sköljer över en. Det är så obeskrivligt vackert och filmiskt att det nästan tåras i ögonen på en. Det känns nästan inte ens verkligt i att stå där. När vi som bäst står där med hakan vid knäna vid ett av många ögongodis stopp/vilopauser (temperaturen är nu god bit över 40 grader celcius) måste vi flyttas oss närmare bergväggen då en karavan med frakmulor och ryttare som tillsynes just ridit ut genom en reva i tiden från 1800talets vilda västern. Detta bygger självklart bara ytterligare på den filmiska och overkliga känslan.

Vi fortsätter våran vandring och när solen nästan står i zenit når vi den beryktade "corkscrew". En smal slingrande stig upp för en flera hundra meter hög bergsvägg och det är verkligen sjukt varmt nu och vi börjar känna oss trötta och slitna men även här är det den enorma utsikten som åter ger oss mer krafter. Har ni någon gång tittat på kort från ner Grand Canyon har ni alldeles säkert sett kort just från denna punkt. ett väldigt vanlig vykortmotiv. Vi kämpar oss vidare och nu har det faktum att vi inte sovit ordentligt på 2 dygn och heller inte ätit tillräkligt. Vi börjar inse att vi har gravt överskattat mängden näringsämnen som skulle krävas för denna trip.

Efter kanske 2-3 timmar till vandring i hettan når vi tillslut Indian Garden.Där bestämmer vi oss för att vila och äta sista maten och sova i skuggan ett tag för att invänta kvällen så att vi skulle kunna gå sista biten, den biten man absolut inte ska gå i då solen står i zenit. Kvällar, nätter och morgon är tiden på dygnet då man ska gå effektivast annars kan det bli farligt.


Sista biten berättar vi då vi kommer hem!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0